Toleransens paradox

För något år sedan hade RFSL årsmöte i Nyköping. Jag hade förmånen att prata på öppnandet. När jag pratade med ledningen om vad jag skulle prata om kom ordet tolerans upp. Undvik helst det fic jag veta. Jag förstår varför, att tolerera innebär inte att man accepterar. Ibland är det kanske så att genom att åtminstone tolerera kan ett öppet, demokratiskt samhälle fungera.

Senaste dagarna har präglats av två terrordåd, i Åbo och Barcelona. Precis som Stockholm, London, Manchester, Bagdad, Trollhättan eller Utöya är alla terrordåd ett utslag av brist på tolerans för det som är annorlunda och ett försök att påverka samhället i en riktning mot mindre tolerans.

Svaret från det demokratiska samhället är alltid mer tolerans. Det är bra. Paradoxen ligger då i hur mycket intolerans ett öppet, tolerant samhälle ska acceptera. Större tänkare än jag har ägnat mycket tid åt det så jag går direkt på slutsatsen: ett öppet, tolerant, demokratiskt samhälle har ingen tolerans med intolerans!

När själva grunden för demokratin attackeras kan vi inte acceptera det. När terror hotar det mest grundläggande finns ingen plats för förståelse. Därför är Trumps hantering av nynazisters demonstrationer i USA helt förkastlig. Därför behöver vartenda terrordåd som hotar det öppna samhället fördömas, utan förståelse och relativisering.