Vad händer i Labour?

I maj avgjordes det brittiska parlamentsvalet. Opinionsundersökningarna talade för ett jämt val och många förutspådde ett regeringsskifte. När valresultatet kom hade Labour gjort ett katastrofval och Tories bibehållit regeringsmakten. Partiledaren Ed Miliband avgick och processen att utse ny Labourledare inleddes.

Ett antal kandidater anmälde intresse och närmast från vänster (en liten ordvits) kom Jeremy Corbyn in. Nu leder han racet i opinionsundersökningarna, vilka i och för sig inte brukar träffa så rätt i England.

Förre premiärminister Tony Blair har givit sig in och varnat för Corbyns vänstersväng med Labour. Blairs New Labour vann tre val och gjorde att Labour hade sitt längsta maktinnehav någonsin i Storbritannien. Det man måste komma ihåg är att Blair är bränd i hemlandet efter kriget i Irak och hans stöd till George Bush och massförstörelsevapen som aldrig hittades.

Londons förre borgmästare Ken Livingstone (också kallade Röde Ken) är en av dem som backar upp Corbyn. Jag träffade faktiskt Livingstone i London i fjol. Han var övertygad om att Miliband skulle leda Labour till valseger eftersom partiet för första gången på över tjugo år, som han uttryckte det, hade en riktig Labourpartiledare. Vad han tyckte om Blair var klart.

Höger-vänster-debatten inom Labour rasar för fullt. I någon mån rasade den också när Blair blev partiledare. Då i stället för kompanjonen Gordon Brown som blev finansminister och ansågs stå längre till vänster.

Kring hela den diskussionen, som jag kan för lite om för att avgöra vem som är bäst lämpad att leda Labour framåt, kan en sak konstateras politik handlar också om att vinna val. Det gjorde Blair. Tre gånger. Självklart tycker jag att det vore bra för utvecklingen i Storbritannien och Europa med ett labourparti vid makten. Då måste också en partiledare som kan vinna val leda partiet.