Jag älskar fotboll, men vad är det som händer?

Liverpool vann mot Tottenham med 4-0 idag och har fortfarande chansen att för första gången på 23 år vinna ligan. I mer än 30 år har jag följt Liverpool. Den 29 maj 1985 cyklade jag till Gulfmacken för att köpa Kalle Anka-kex. Grejen med kexen var inte disneyfigurerna eller att det följde med en Pluto i plast. Det var att de där smördegskexen var fantastisk goda. Rätt dyra också så det skulle till ett speciellt tillfälle för att jag skulle lägga ett par veckors veckopeng på att köpa en kartong. Men onsdag den 29 maj var en speciell dag.

Liverpool skulle möta Juventus i Europacupfinal på Heyselstadion i Bryssel. Jag minst fortfarande tydligt hur vi satt framför TV:n och väntade och väntade på en match som startade kraftigt försenat. Jag minns TV-bilderna av kaoset på läktaren bakom ena målet där 39 människor dog efter bråk mellan supportrar.

Engelska fotbollslag blev uteslutna från europeisk cupspel i fem år. För en dryg månad sedan var jag på fotboll i England. Inte tillstymmelse till bråk. Många barnfamiljer. Många menar att supporterkulturen har dött i England. Men jag och alla andra som gick på matchen den dagen kändes oss trygga. Det tragiska på Heyselstadion blev en vändpunkt för engelsk fotboll.

Jag älskar fotboll och det är tragiskt att den så kallade supporterkulturen i Sverige gör att just Sverige är ett av de få länderna i Europa som regelbundet måste avbryta matcher på grund av bråk. Idag fick den här så kallade supporterkulturen tragiska konsekvenser när en människa misshandlades till döds i Helsingborg.

Något måste göras. Jag vet inte vad. Jag hoppas att någon vet vad. Idag känns det rätt hopplöst.